Ett brev till mamma

De pratar om Internationella kvinnodagen i dag. De säger att kvinnan lever under mannens förtryck, och jag kan inte relatera till det, mamma. De menar att kvinnan har för få biskopsposter, att hon saknar akademisk makt och att näringslivets dyraste fåtöljer osar av manliga gaser – som om det luktar annorlunda när en kvinna fiser. De påstår att kvinnan har hänvisats till historiens baksäte; de skränar om kamp och blodigt allvar; de klöser mot mannens varje misslyckande utan att komma med förslag på bättring, bara en vilja om att dela nederlaget.

Jag kan inte relatera till det, mamma, men jag är inte blind. Jag ser världar jag inte känner och samhällen jag aldrig mött. Jag ser Gud råda och männen följa. Och jag ser kvinnorna sänka sina huvuden ett par steg där bakom. Men det är ju inte vi, mamma. Det är inte den del av jorden du och jag delade tillsammans. Det är inte du.

Jag minns inte vad vi bråkade om eller hur jag vägrade lyda. Jag minns bara hur du kastade dig på din och pappas vuxensäng, hur du drog åt sjalen runt halsen och hur ditt ansikte blev blått. Snabbt blåare, blåare, övergång mot lila. Du sparkade med benen när jag skrek att du skulle sluta. Och du väste att det inte var värt att leva med en son som jag, när jag slet det lilla tygstycket från dina händer.

Det var bara du och jag hemma, mamma, och jag kunde inte stanna kvar. Jag minns hur tårarna sved mot kinderna när jag sprang till bussen, jag minns att jag hatade dig för att du fick mig att tro att du tänkte dö. Minns du att jag var tretton år?

Många påstår att du växte upp utan att ges en rättvis chans – att dina yppiga former låg dig i fatet när makten skulle fördelas – och jag tänker på pappa. Jag tänker på hur du stegade in i hans liv när han var färdig med Konstfack, när han på egen hand höll på att etablera sig i Stockholms konsthandlarkretsar. Och jag tänker på hur du tog över. Ung, energisk och full av idéer. Obildad, okunnig och oförmögen att ha fel.

Jag delade livet med dig och pappa i tjugosju år, mamma, utan att höra dig be om ursäkt för något – utan att någonsin höra ordet förlåt. Från varje vinkel såg jag dig hacka på och förminska alla i din omgivning, allra mest min far. Jag såg dig dominera mina syskon; jag såg dig stöta bort min äldsta syster när hon inte levde som du ville, när hon skaffade barn på fel sätt; jag såg dig koppla ett järngrepp runt min lillebror, ett grepp du vägrar släppa ens nu när han borde vara vuxen; jag såg dig försöka göra samma sak med mig. Och hela tiden såg jag min far bli en mindre människa runt oss.

Konsthandeln dog och du bestämde att ni skulle kränga dunderkurer i stället. Över femton år har passerat och pappa öppnar fortfarande butiken varje morgon. För ännu en dag med dyra placebopiller i färggranna förpackningar, för ännu en dag med sjuka människor som förlitar sig till hopp som säljs över disk. Och du bestämmer, mamma. Du bestämmer att det ska vara så, du bestämmer att det räcker med att du kommer in efter lunch. Du bestämmer att du kan sitta hemma och titta på Oprah Winfrey medan pappa jobbar bort de tråkigaste timmarna av dygnet. Du bestämmer att pappa alltid vet sämst.

Pappa har alltid försvarat dig, mamma. Han har tagit din sida och accepterat varje fel du tillskrivit honom. Jag tror inte det är kärlek, men han älskar dig ändå. När jag delade ert liv älskade han dig så mycket att han aldrig tillät ilskan och frustrationen rinna ut över dig. När vardagen blev för tung, när dina ord blev för hårda, när allt han ville var att släppa ut det vrål som satt för långt inne: jag tog din plats, mamma.

Jag minns hur jag alltid hamnade i slagsmål, jag minns samtal med lärare och föräldrar, jag minns förlorade vänner. Minns du? Minns du att jag var arton år när jag slog ned mannen jag mest av alla vill slå – när jag sänkte pappa på köksgolvet den där sena kvällen han försvarade dig genom att slå mig i ansiktet? Jag har aldrig slagit någon efter det, mamma.

Hela dagen har de pratat om Internationella kvinnodagen och berättat om hur kvinnan måste sluta försvaga sig själv. Jag kan inte relatera, mamma, och jag är rädd. Jag har varit rädd hela livet. Rädd för varje kvinna som kommer för nära. Rädd för varje kvinna som försöker säga åt mig vad jag ska göra och hur jag ska göra det. Så fort det börjar kännas bra – vackert, mysigt och fint – ser jag dig, mamma. Jag ser dig styra pappa med dina ord, med en osynlig makt ingen undersökning kan mäta. Och jag känner mig svag, så svag.

Mest av allt är jag rädd för det i mig som är du. Förr eller senare kommer alltid dagen jag hör mig själv imitera allt du lärde mig. Och jag springer åt ett annat håll. Det har snart gått två år sedan jag reste mig upp, lämnade matsalsbordet och aldrig kom tillbaka. Men hur mycket jag än gömmer mig för dig, finns det delar jag aldrig kan amputera. Hur mycket jag än försöker förstå om människan, finns det instinkter inom mig jag aldrig kan kontrollera.

Du skulle vara min kvinnliga förebild, mamma. Du skulle lära mig allt som är gott med er, allt värt att älska, vårda och höja till en position jämte mannen. Du skulle vara den mor jag aldrig fick, och jag förlåter dig aldrig. Men jag jobbar med att förlåta kvinnan.

Att förstå. Att älska. Att respektera.

Varje dag.